Pratade precis med en av mina systrar, Pippi. Vi är båda rätt övertygade om att vår tid på jorden är tidsbestämd, man går vidare när det är dags liksom.
Pippi har på kort tid varit med om två bränder som varit stora men som på nåt märkligt sätt har isolerat sig så att de inte spridit sig.....vilket man anser att de normalt skulle ha gjort. De, Pippi med familj, har klarat sig helt oskadda tack o lov! En skyddsängel fanns på plats, glädjande nog!

Samma med Micke som rejält körde av vägen nu i mellandagarna och helt oskadd klev ur bilen. Bilen kommer aldrig mer att rulla, men tack o lov är Micke helt okej. Är glad att någon vakade över honom!

Det är sådana här händelser som får en att fundera lite längre än jag normalt gör.....
Är det värt att sura, vara ovänner och, på grund av en förbannad stolthet, gå och hålla inne känslor? Nä, kom jag på, det är inte värt det! Man har ett liv, som man inte vet när det tar slut, och det ska åtminstone jag leva fullt ut! Tänker varje dag att Micke skulle ha kunnat försvinna där, i en bil, i svinkalla kvällen, alldeles ensam  och utan att få veta att jag tycker så mycket om honom. Det är inte så jag vill att det ska vara, jag vill ju att han ska veta hur värdefull han är, hur mycket han betyder.

Likaså med min syster, eller egentligen hela tjocka släkten - jag vill ju att de ska veta att de betyder mycket för mig. Och när kan det vara bättre att tala om det än när vi lever och kan vara tillsammans??

Vi har hittat tillbaka till varandra, jag o mina syskon och deras härliga barn och det är jag så fantastiskt glad över.
Å Micke, mitt ♥,  jag hoppas vi tar oss igenom det här!

Kom ihåg att tala om för era nära o kära hur mycket ni tycker om dem!!

Jag tycker om er, iallafall!!